Nu var det otippat länge sedan jag skrev sist och det har sina förklarliga skäl, även fast jag varit/är sjuk så tillät jag mig hamna i den klassiska julstressen. För att undvika att detta blir århundradets längsta blogginlägg ska jag göra ett tappert försök att i korta drag återge vad som hänt. Först och främst arbetade jag heltid veckorna innan jul och det var ett smärre kaos på jobbet. Jag var så stressad att jag blev irriterad på mig själv eftersom jag inte ville sätta mig i den situationen, att vara så väldigt stressad alltså. Jag arbetade min sista dag den 21 december och innan jag gick hem så grät jag för mig själv på kontoret. Jag har ingen annan än mig själv att skylla för detta, jag kan inte ha så höga krav på mig själv nu med tanke på hur allting är men det är svårt. Jag vill att allting ska vara bra och jag arbetar lika stenhårt för att uppnå det oberoende av hur många procent jag är på jobbet.
Jag var inplanerad för behandling den 22 december men beslutade mig för att skjuta upp det hela, jag ville få fira min jul, dricka min glögg och äta gott utan att må dåligt. Julaftonen kom och fysiskt mådde jag bra, jag var nöjd över beslutet att skjuta på behandlingen men det var liksom ändå inte som vanligt. Det kändes inte som vanligt. Jag har insett att jag går runt och är ängslig hela tiden vilket i sig inte alls är konstigt, bara väldigt tråkigt. Jag firade jul tillsammans med hela familjen hemma hos mina föräldrar och det bör ha känts precis som alla andra jular eftersom alla var tillsammans, det var massvis med klappar under granen och Kalle Anka var på TV:n men ängslig som jag är så kunde jag trots detta guldupplägg inte riktigt slappna av och fokusera på rätt saker.
På juldagen hade vi lilla julafton hos min farbror, det var himla mysigt och Folke fick en massa leksaksbilar som blivit nya favoriter. På annandagen var det Annandagsgympa och jag bestämde mig för att träna lite på egen hand. Det var superroligt och jag hade helt obeskrivligt mycket träningsvärk efter detta, precis som med mycket annat här i livet har jag svårt med lagomt. Kan hända att jag tog i lite för mycket helt enkelt.
Den 27 december hade jag lyckan att få vara med under ett frieri. Tillsammans med en av mina bästa vänners man hade vi planerat denna dag och det blev så himla bra. Sjukt fint och lyckat alltså.
Den 29 december var det alltså dags igen, cytostatika nummer fyra. Jag var orolig och nervös, så väldigt opepp på att återigen må dåligt men det fanns inte så många alternativ. Det som bådade gott inför detta behandlingstillfälle var att mina värden var så väldigt bra, mycket bättre än tidigare och jag tänkte därför att det bör gå relativt bra denna gång. Imorgon har det gått en vecka och det är inte förrän nu som jag börjar bli människa igen. På nyår kämpade jag på så gott som det gick, feststämningen var inte på topp och jag somnade strax efter 22. Det gör egentligen ingenting, allt är och blir bara så annorlunda. Något som jag särskilt kommer minnas från denna nyårsafton är ett samtal jag hade med min far under kvällen, han kramade mig och undrade hur jag mådde. Jag försökte förklara för honom att jag bara vill att tiden ska gå. Jag vill att allt ska vara över och förbi, jag vill att det ska vara mars nu och att jag ska få må bra. Jag har insett att jag omedvetet tänker så hela tiden, att jag bara försöker få dagarna att gå och att jag någon gång äntligen ska få gå i mål. Jag längtar verkligen tills dess, tills den dagen då jag med ett inre lugn kan känna att det skulle vara okej om tiden stannade av för en stund.
Natten mot igår fick jag också göra ett snabbstopp på akuten, har lyckats dra på mig något slags elakt virus som just den natten gjorde det svårt att andas. Det är bättre nu, jag fick med mig både Mollipect och Coccilana hem och det är jag glad för.
Nu är planen att njuta av de sista lediga dagarna och kramas med Folke så mycket jag bara kan. På torsdag börjar jag jobba igen och då drar vardagen igång med allt vad det innebär.
Nu bestämmer jag att januari bara ska flyga förbi för att om allt går enligt plan så får jag min sista behandling den 9 februari, det är inte så långt bort ändå. Avslutningsvis bjuder jag på lite bilder från julledigheterna...
God fortsättning eder alla!
Slut del 25.