Jag har kastats av skittåget, sårad, vilsen och ärrad ligger jag nu med tårar i ögonen´på sidan av rälsen. Cellgiftsbehandlingen är över, tåget körde vidare och jag förväntas nu leva som vanligt fastän ingenting känns som vanligt. I en analys jag gjort av mig själv har jag kommit fram till att jag mest troligt gömmer mig en aning bakom i mitt arbete. I snart tre veckors tid har arbetat jättemycket men det är skönt för på jobbet har jag liksom inget utrymme att gå runt och tänka på mig själv och hur jag ska få någon ordning på mitt liv.
Då vänner, kollegor, familj och bekanta frågar hur jag mår så svarar jag å andra sidan ärligt på det, "Jag mår dåligt, jag är ledsen, jätteledsen!" Ibland kan responsen på dessa frågor gå något i stil med "Jamen nu ska vi fira att du blivit frisk!", "Jamen du kan ju adoptera" eller "Du kan ju inte vara ledsen över detta hur länge som helst". Jag är fullt medveten om att de människor som sagt detta vill få mig på bättre humör och att de menar väl men det blir oavsett lite tokigt. Då jag exempelvis får höra att jag nu bör fira så brukar jag bara spela med. "Det är klart att vi ska fira!" Detta till trots att jag verkligen inte är på något partyhumör, kanske främst för att jag inte har blivit frisk, det är inte över, när som helst kan det där skittåget komma tillbaka och helt utan förvarning plocka upp mig igen. Jag tror att tankarna på detta tär mycket på mig, i nuläget känns det oklart om jag ens skulle kunna hantera ett sådant besked. Å andra sidan är det precis som den gulliga mannen i köket sa, "Vad finns det för alternativ?"
Den kommentar som egentligen är svårast för mig att hantera handlar om att jag ju faktiskt har möjligheten att adoptera. "Ja, jag kan adoptera men det har jag ju alltid kunnat, eller?" För mig är det två helt skilda saker, min sorg över att jag nu rent fysiskt inte kan bära ett barn har för mig ingenting att göra med mina eventuella möjligheter till adoption. Med detta sagt så förstår jag även här att kommentaren syftar till att inbringa något slags ljus i tunneln så jag tar inte illa upp. Istället försöker jag påminna mig själv om att jag inte kan förvänta sig att någon ska förstå hur det känns i själen på mig. Hur skulle ni kunna göra det, stört omöjligt kan jag tro. Tankar som rör detta med barn är också så svåra att hålla undan mest för att jag påminns hela tiden, varje dag, överallt. Överallt är det spädbarn, gravida eller barnvagnar som styrs runt av till synes väldigt lyckliga och emotionellt stabila föräldrar. Som jag redan beskrivit i mina tidigare inlägg älskade jag verkligen att vara gravid, jag tyckte det var underbart att amma och jag skulle ge vad som helst för att få uppleva allt detta igen. Verkligen på riktigt vad som helst!
Istället för att vara den som lyckligt styr runt på en barnvagn var jag på min första uppföljningskontroll i onsdags och det var hemskt. De spände fast mig i en gynstol (version värre än de vanliga) och läkaren genomförde undersökningen i vad som kändes som 45 minuters tystnad. Hon var inte alls tyst särskilt länge men de sekunder som gick innan hon slutligen sa "Allt ser jättebra ut" var förfärliga. Jag var livrädd och har nu i efterhand funderat lite kring om det kommer kännas sådär inför och under varje kontroll. Mest troligt är vad jag kommit fram till och det känns sådär... Även här går det dock att tänka på att det just nu faktiskt inte finns några andra alternativ än att bara hantera eländet.
Slut del 29.