Dagboken del 30 - den självutnämnde optimisten talar ut.

publicerat i Dagboken;
Jag har tagit mig lite tid för reflektion och andrum. Under en lång period har jag känt mig tom. Jag har inte haft något som jag velat skriva kring. Jag har inte känt något. Jag har klivit upp på morgonen, uträttat det som förväntas av mig och sedan har jag gått och lagt mig igen. Sakta men säkert har jag börjat förstå att jag befinner mig i kris. Min sjukdom och konsekvenserna som cancerjäveln orsakat mig och min familj har satt hela mitt väsen i kris.
Följande kan man läsa sig till på 1177, som för övrigt var en klockren beskrivning av mig just nu...
En kris kan beskrivas som ett förlopp: Chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen.
Faserna beskrivs ofta som om de följer efter varandra i en bestämd ordning, men i verkliga livet svänger man ofta fram och tillbaka i de olika faserna. Det är som om tiden inte uppför sig riktigt som vanligt i krisreaktioner. Våra känslor har inga veckodagar. Känslorna finns bara där och vi har de känslor vi har.

I chock försöker man undvika smärta och ångest.

Chockfasen brukar vara alltifrån några sekunder upp till en vecka. Ibland, men det är ovanligt, kan man vara i chock under mycket längre tid. När man är i chock försöker man undvika den psykiska smärta och ångest som väcks av det som hänt. Ofta kan man utåt sett verka helt samlad, men under ytan råder kaos. Det är vanligt att man inte minns delar av det som hänt eller sagts. Man kan också ha mycket svårt att ta emot information och ibland kan man tänka och handla ologiskt och irrationellt. Det är ett försök att anpassa sig till den uppkomna situationen.

Efter att ha fått ett sjukdomsbesked är det till exempel vanligt att man inte kommer ihåg den information man fått. Man kan till och med förringa eller förneka sjukdomen eller tänka att läkaren har fel eller att blodproverna har blandats ihop. "Det här är inte verkligt, jag vaknar snart upp ur den här mardrömmen", är en annan reaktion som är vanlig. Någon kan hamna i panik och springa omkring och skrika, en annan blir helt paralyserad. Det är viktigt att komma ihåg att ingen reaktion är rätt eller fel, de är bara olika.

Som närstående är det bra att finnas i närheten och vara tillsammans med den som är i chock. Man kan hjälpa till med praktiska göromål och försöka att lugna personen. Det kan vara bra att undvika att prata om känslor eftersom det kan öka stressen för den som är i chock. Prata gärna, men bara om det som verkligen hänt. Många gånger kan det vara bra att bara lyssna och finnas till hands. Om det går att skapa struktur och ordning på händelseförloppet är det lugnande för den som är i chock. Och om personen kan bli lugnare, kan det vara lättare att bearbeta det som hänt.

När man börjar förstå det som hänt och gradvis börjar släppa in verkligheten, har man kommit in i reaktionsfasen. Den perioden kan ibland vara upp till ett år men är oftast betydligt kortare. Att reagera på det man varit med om kan innebära att man överväldigas av ångest, rädsla, skuld, skam och sorg. Frågan varför, och tankar om hur orättvist det är att det hände just mig, är typiska när man försöker förstå och finna mening med det som hänt. Ibland kan det vara så att man aldrig kommer att förstå varför eller finna någon mening, men man kan ändå gå vidare och lära sig att leva med det som hänt. Om man är i sorg efter någon som dött brukar man ofta, för att orka med arbetet med begravning, bouppteckning och allt som måste ordnas, stänga av de starka känslorna. När man slutfört det praktiska kommer ofta sorgen och gråten tillbaka.

När man reagerar på det som hänt, kommer tankar om hur man borde ha gjort. Man kan också tänka att hade jag bara gjort annorlunda skulle det som hänt inte ha hänt. Tankar och känslor är ofta ologiska. Svårigheter att finna mening i det kaos krisen utgör kan leda till något många kallar magiska tankar. Man kan tänka till exempel "att jag blivit sjuk känns som ett straff för något jag gjort" eller "min bror slog mig i magen och därför fick jag en tumör där".

Ibland kan man bli krävande och vill att de närstående ska förstå utan att man säger något. Man kan säga att en närstående borde ha kommit igår när man mådde så dåligt. Många börjar älta det som hänt i ett försök att förstå varför. Allt kan kännas meningslöst. Som närstående kan det vara bra att försöka orka lyssna på den som är i kris, trots att det kan vara påfrestande. När en person börjar reagera på det som hänt, finns det ofta ett behov av att prata och formulera känslorna i ord.

Sådär mitt i det hela kan jag tänka att chockfasen är en rätt tacksam fas att befinna sig i. Jag har helt enkelt inte förmågan att hantera mina känslor för tillfället, jag ser någorlunda samlad ut på utsidan och jag kan arbeta och jag kan vara mamma. De senaste veckorna har jag dock känt att sorgen är mer påtaglig, den smyger sig liksom på, mestadels då jag är ensam. Bussresorna är hemska, jag kan inte heller låta bli att sätta på någon helsorglig melodi i hörlurarna och så sitter jag där, jag tittar ut genom fönstret men jag ser ingenting. Jag återupprepar bara samma meningar i huvudet "jag har cancer", "jag kommer aldrig att få fler barn", "jag vill inte att det ska vara såhär", "jag klarar inte av det om cancerjäveln kommer tillbaka - då dör jag hellre". Samma saker, varje dag.

Bussresorna och de sorgliga melodierna gör mig helt obeskrivligt ledsen. Jag har inte varit med om att det fysiskt går att känna sorg på det här viset tidigare. Jag blir tung, jag hamnar i en bubbla, det känns som om jag kan studera världen utifrån samtidigt som någon annan snabbspolar. Jag sitter bara där och det känns som om tiden försvinner. Vid ett flertal tillfällen har jag tänkt tanken att jag kanske bara ska sitta kvar på bussen i några timmar men plötsligt stannar bussen, jag hoppar av, cyklar hem och kramar Folke. Från och med att jag kliver innanför dörren tills dess att jag står i duschen eller ligger i sängen så är allt som "vanligt". Jag ser ordnad ut på utsidan, men på insidan är det kaos. 

I hela mitt liv har jag ansett mig vara en optimist. Jag tänker alltid att saker och ting händer av en anledning och att allt kommer bli bra. Det är okej att liver suger i perioder, så är det att leva. Jag har alltid kunnat hantera farthinder som hamnat på min väg. Jag har accepterat dem, jag har stått stadigt på marken och jag har kämpat vidare. De senaste 14 månaderna har dock fått mig att tappa fotfästet, allt känns ostadigt och skört.

Nu har jag förstått att det beror på att cancern lyckats med bedriften att fundamentalt störa min självbild och syn på livet i allmänhet. På något sätt måste jag klura ut vem jag nu blivit. Jag måste plocka upp spillrona som cancern lämnat efter sig och sätta ihop dem till ett nytt jag med nya mål med livet. Det är ingenting som är gjort i en handvändning och som sagt så tror jag att jag nu börjat pendla mellan chock- och reaktionsfasen. Med andra ord är det en lång väg kvar att gå... Om jag då ska försöka använda min optimistiska ådra så antar jag att känslor av sorg är bättre än inga känslor alls. Ska mantro på 1177 var det ju tydligen också bra att sätta ord på hur det känns. 

Mitt i detta inre kaos har det också hänt något fantastiskt som jag vill berätta om... För drygt två år sedan mötte jag en kvinna som idag blivit en av mina absolut bästa vänner. Hon är omtänksam, det liksom känns att hon bryr sig på riktigt och under min hemska period har hon låtit mig ta den plats som jag behövt. Då jag velat deppa har jag fått göra det och de gånger som jag velat prata om något helt oväsentligt så har hon hakat på det. Hon är också helt fantastiskt rolig, många gånger utan att hon riktigt inser det själv. Hon har också en helt underbar familj och då jag är hos dem känner jag mig hemma. Jag kan liksom bara vara. För några veckor sedan, då hon som så många gånger tidigare, bjöd mig och Folke på söndagslunch så frågade hon mig om jag ville bli fadder till deras yngsta dotter. Utan tvekan var detta ögonblick ett av de bästa hittills i mitt liv. Jag blir varm då jag tänker på det förtroende som hon och hennes man valde att ge just mig och jag ska göra allt som står i min makt för att bli världens bästa fadder! Tack A och M för detta. I helgen döptes den lilla ängeln så avslutningsvis vill jag bjuda på en bild därifrån.
Nästa inlägg kommer mest troligt handla om träning och hur jag tänkt ladda upp inför TOUGHEST i september. Spännande bli det!