Efter en minst sagt rörig vecka med blodvärden som sjunkit till botten ett sjukt barn och en sjuk mamma så sitter jag slutligen här igen, på onkologen. Idag får jag min femte cellgiftsbehandling. Efter den här gången återstår det endast en omgång, en liten omgång till och om jag ska se till det stora hela så handlar det i grova drag om 14 dagars äckelmående och sedan är det klart. Det är inte sex månader kvar, bara en knapp månad för om mina blodvärden håller sig någorlunda i form så får jag den sista behandlingen 12 februari. Det är snart, jättesnart. Vid flera tillfällen nu på slutet har jag fått följande fråga "Nu är det ju bara en gång kvar, det måste ju kännas hur bra som helst, eller?". Då jag får den här frågan känner jag mig mer eller mindre tvingad att säga något i stil med "Ja, det känns hur bra som helst, nu är det snart över!". Jag tror att det är så omgivningen ser det, att resan på något sätt är över då behandlingarna är klara, förstå mig rätt nu, jag klandrar inte min omgivning för detta för på ett sätt är det ju så, att helvetet är över då behandlingarna är över. Även jag gick runt och resonerade på samma sätt länge, "Bara jag tar mig genom dessa sex månader så är det klart sen, det fixar du Mallan". Nu har jag insett att det inte fungerar så. I alla fall inte för mig.
Någonstans innerst inne ser jag såklart fram emot den dagen då sista behandlingen är överstökad. Då jag kan stå och tänka att från och med idag så kommer allt bli bättre, jag kommer bli starkare igen, jag kommer bli gladare igen och jag kommer kunna vara mer mig själv igen. För jag vil vara tydlig med att detta inte varit någon dans på rosor. Jag har varit mer eller mindre förkyld sedan jag fick min första behandling, jag har mått väldigt dåligt efter alla behandlingstillfällen och jag känner att hela min kropp tar stryk och nu är jag så inåt hel***et less. Jag vill inte att lämningen av min son på förskolan ska upplevas som ett maratonlopp varje morgon, jag vill känna mig stark och pigg sådär som jag brukar.
Det jag har insett nu är att "cancerresan" aldrig kommer ta slut, cancerskräpet och skräcken inför ett återfall kommer finnas med mig tills dagen jag dör och tanken på det är nedslående. Det går inte en dag utan att jag tänker på min sjukdom, det går inte heller många timmar mellan de tillfällena som jag tänker på det faktum att jag med stor sannolikhet inte kommer ha möjligheten att få fler biologiska barn, jag våndas inför nästa behandling varje dag, jag är trött och sliten varje dag, jag känner mig arg varje dag och jag påminns om min cancer varje dag. Jag ser hur mina gravida kompisar blir alltmer gravida, jag ser barnvagnar och spädbarn på stan, varje gång jag ser mig i spegeln ser jag en kvinna som ser sjuk ut, en kvinna utan hår, ögonbryn eller ögonfransar och hon är trött. Hon är bitter, arg och ledsen. Hon tycker att livet är så jävla orättvist och hon har ännu inte accepterat de nya förutsättningarna som hon nu tvingas leva efter i all evig framtid.
Så i ärligheten namn, NEJ!, det känns inte hur bra som helst att resan snart är över för den är inte det för mig, inte i mitt huvud och verkligen inte känslomässigt. Det är en lång väg kvar att gå och jag upplever en viss press från min omgivning att nu då behandlingarna är snart är klara så kan allt bli som vanligt. Jag tror inte att det någonsin kommer bli "som vanligt" igen. Det kommer alldeles säkert att bli bra igen och jag kommer att bli glad igen men att hitta tillbaka till tillståndet "bra" kommer att ta tid. Jag är verkligen inte där ännu, det är inte förrän nu jag på riktigt börjat tänka på allt som hänt och det är ju nästintill sjukt. Jag har opererats fyra gånger på fem månader, det har uppstått komplikationer från alla möjliga håll och kanter, jag har kastats mellan hopp och förtvivlan om vartannat, jag har fått en cancerdiagnos, jag har steriliserats och jag har snart genomgått en sex månaders cellgiftsbehandling under loppet av ett år. Det har hänt så mycket på så kort tid att jag inte har hunnit stanna upp och reflektera över min verklighet. Snart får jag förhoppningsvis den tiden och jag hoppas att jag kommer hitta något sätt att gå vidare på där jag inte oroar mig för återfall vareviga dag och där jag med ro kan lämna detta kapitel bakom mig.
Slut del 26.