...malinamandas underbararesa...

Ja, typ något sådant. Snart är det min tur att kliva av det hypotetiska tåg som många cancersjuka människor pratar om. I början fick jag höra "det är bara att kliva på tåget, tänk att varje hållplats är ett behandlingstillfälle". Jag förstår symboliken och jag är alldeles säker på att detta resonemang ska bringa någon slags kraft och intala individen om att tågresan inte kommer hålla på för evigt (förhoppningsvis). För mig har tågliknelsen fungerat lite åt båda håll, jag gillar att räkna ned och jag trivs i tanken om att jag snart, till skillnad från att kontinuerligt vissna och försvagas, ska få tillfriskna och blomstra lagom till våren och allt. Men samtidigt blir jag också så arg emellanåt, så extremt djävla arg. VEM tror cancertåget att hen är, att det bara ska få komma och plocka upp helt oskyldiga människor, bringa dem olycka, smärta, sorg och sist men inte minst tvinga dem att ändra hela sin syn på det egna livet. Skittåg kan tycka.  

Under min tågresa har jag lärt mig mycket och jag har träffat så många enastående människor som jag för all framtid kommer beundra. Jag har säkert nämnt det tidigare i något inlägg men under de dagar som spenderas på onkologens dagvårdsavdelning blir det nästan automatiskt som att alla känner alla. Alla kan prata med alla om de mest privata sakerna och alla förstår. Där finns en förståelse som inte går att få av någon som inte tvingats upp på det här skittåget själva. Jag skulle vilja nämna tre personer som jag kommer bära med mig i mitt sinne. Den första är en kvinna som jag tyvärr inte träffat men som jag såg ett reportage om på Cancergalan. Hon hade fått över 100 cellgiftsbehandlingar och hon kämpade på fortfarande, hon skulle vinna kampen. Hon var trött men hon såg ingen poäng med att ge upp. Då jag såg inslaget om henne skämdes jag nästan, jag som våndats för att jag skulle få sex behandlingar... Klarar hon 100 behandlingar så klarar jag sex stycken blev resultatet av det.

Sedan har vi en man i 50 års åldern som jag mötte inne i det lilla köket på avdelningen. Han satt och såg nedstämd ut. Våra blickar möttes och jag undrade lite försiktigt hur det var. Mannen svarade "Fördjävligt, jag får inte i mig någon mat och går bara ned i vikt en massa". Han var mager och som den optimist jag är så försökte jag hjälpa honom, "har du testat väldigt välsaltade popcorn?" Han skrattade lite och skakade på huvudet. Jag förklarade för honom att allt som var salt, alltså jättesalt fungerade för mig, desto mer salt desto mindre cellgiftssmak i munnen. Han sa att han skulle testa det eftersom han faktiskt tyckte om popcorn även i vanliga fall. Efter denna korta konversation så tittade han upp på mig och ställde en fråga som jag mötts av hemskt många gånger under denna resa "Men vad gör du här, du är ju så ung?" Mitt standardsvar brukar gå något i stil med "Ja det undrar jag också, hade inte riktigt velat att det skulle bli såhär!" Vid den här tidpunkten hade jag satt mig ned bredvid mannen och han började prata om håret, att han tyckte att det var så jobbigt att inte ha hår längre och i samma andetag vände han det till att det måste vara värre för mig som söt ung tjej. Jag berättade för honom att jag älskade mitt hår, att det nästan gick enda ned till rumpan och att jag ofta saknar det. Jag berättade också om min förhoppning att mitt hår ska bli kopparrött och lockigt nu då det ska komma tillbaka. Någon slags kompensation måste man väl få? Mannen skrattade och sa att han hoppades på det för min skull. Kort därefter tog han av sig sin mössa och därunder fanns det några få kritvita väldigt tunna strån. Sedan tittar han på mig och säger "Jag har fått cellgifter och strålning sedan 2003, innan allt detta började hade jag kolsvart tjockt hår överallt och som det verkar nu så kommer frisyren inte bli så mycket bättre än såhär". Jag bytte samtalsämne eftersom jag inte ville släppa mitt drömscenario om kopparrött lockigt hår och frågade "Men hur i hela friden har du orkat kämpa på sedan 2003?" Vad har jag haft för val svarar mannen, det finns inga andra alternativ. Ungefär där plingade min matlåda i mikron och jag strök honom på axeln och önskade honom lycka till med popcornförsöken, han log och gjorde en liten vink. Även här slogs jag av tanken att denna stackars man hade plågats sedan 2003 och jag tycker synd om mig själv på grund av det här senaste året har varit ett helvete.

Till sist vill jag kort beskriva en kvinna i 55 års åldern som jag fick turen att träffa på i ett väntrum, även hon inledde vår konversation med att ifrågasätta varför jag satt i en stol bredvid henne. Jag sa att det var en lång historia men hon ville gärna lyssna så då gav jag henne den. "Herregud, så jävla orättvist och du som är så ung  med hela livet framför dig!". "Varför sitter du i stolen bredvid mig då?" Kvinnan svarar att det inte alls är en rolig historia, hon berättar att hon fått en ovanlig form av gyncancer som sprider sig i hela buken och bäckenet. Hon hade nu fått veta att läkarna inte längre kunde göra något, planen hade förändrats för henne. Nu gällde det inte längre att bli frisk utan om att hinna ned till Stockholm för att träffa sina barnbarn. Både jag och hon hade tårar i ögonen och sedan blev hon uppropad och försvann.

Detta är bara tre av många möten som jag kommer bära med mig efter detta och som det känns nu så kommer jag mest troligt uppskatta livet, själva levandet på ett helt annat sätt än tidigare. Bara en sådan sak som att inte vara konstant förkyld, orkeslös eller skakis. Nu om bara ett få par dagar kommer Mallan tillbaka igen, det kommer ta lite tid och jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig runt det faktum att cancern kommer vara en del av mitt liv så länge jag lever och att denna äckliga sjukdom berövat mig gåvan att bära och föda ett till barn, att få ge Folke ett syskon. Just idag känns det som att min själ är trasig, att jag som person är vilsen och att jag inte längre vet eller känner hur jag ska förhålla mig till mig själv. Det är förmodligen inget konstigt och jag vet att jag kommer hitta tillbaka. Jag vill bara uppmärksamma er som inte varit med om någon större livskris att resan inte är slut bara för att man rent teoretiskt har tagit sig till mållinjen. Allt hittills har för mig varit tvång, det är nu det svåra börjar, det är nu jag ska hitta tillbaka till den jag blivit...