Lite drygt en månad sedan jag skrev sist. Cellgiftsomgång nummer fem ägde rum den 22 januari, jag blev väldigt trög och utmattad i kroppen på ett sätt som jag inte känt tidigare, jag hade väldigt svårt att vara fokuserad i samtal med andra och så vidare. Jag var tillbaka på jobbet igen den 1 februari och har arbetat heltid sedan dess. Det har fungerat bra men jag känner att kroppen och knoppen är trött men det är väl inte alls konstigt. Trots att planen hela tiden varit att jag skulle få min sista behandling den 12 februari tillät inte mina blodvärden detta så det blev inte förrän igår jag låg där på onkologen för sista gången.
Det är en märklig känsla, för några månader sedan då jag föreställde mig hur det skulle kännas att gå ut genom dörrarna till dagvården på onkologen för sista gången såg jag mig själv nästintill skutta därifrån av glädje. Det var inte så alls, jag känner ingen större skillnad. Jag är inte särskilt lättad heller. Jag vet att jag kommer följas under fem års tid nu och om jag klarat mig från återfall under denna period blir jag friskförklarad 2021. Kanske, vad vet jag, de där glädjeskutten som jag föreställt mig kanske kommer då, om sisådär fem år. Det kändes bara väldigt långt bort.
Som tur är har jag dock fått skutta av glädje på grund av helt andra saker. Mina älskade barndomsvänner, gymnaster och Larremedlemmar hade en Reunion nu i helgen. Under mycket intensiva tre genrepstimmar fick vi ihop vårt lag och ställde upp på en tävling i lördags. Det var så underbart fantastiskt roligt och jag är så lyckligt lottad över att få ha så fina vänner omkring mig. På kvällen samlades vi alla och åt middag tillsammans, vi löste lite quiz och tittade på gamla bilder. Det blev helt perfekt och jag hoppas att vi gör detta till en tradition, nästa år får vi sikta på silvret kan jag tycka!! Jag ska inte sticka under stolen med att jag var mer eller mindre euforisk hela helgen och att det på söndagsmorgonen var som att all luft bara gått ur mig. Vad skulle jag nu se fram emot tänkte jag... Vad blir nästa mål?
Ett stort mål som jag har just nu är att acceptera mina nya livsvillkor, det är en stor punkt och jag vet inte riktigt vart eller hur jag ska börja få någon klarhet i allting. Jag vill inte gå runt och vara bitter och jag vill inte heller börja gråta då jag ser en mamma med två barn på stan. Som sagt, det är en bit kvar att vandra för mig, men fram ska jag! Avslutningsvis bjuds det på lite festliga bilder från i helgen.
Puss och kram önskas från det stora och lilla ägget!