Dagboken del 21 - plötsligt händer det, tack alla!

publicerat i Dagboken;
Nu har det gått några dagar sedan förra inlägget och det är egentligen en positiv grej. Jag har inte riktigt haft tid att skriva trots att jag väldigt gärna velat göra det. Efter förra behandlingen var jag hemma en vecka på heltid och sedan kände jag att det var dags att börja jobba. Så vart det, första jobbveckan testade jag mig fram lite försiktigt på 50 % och veckan som följde efter det arbetade jag tre heldagar och två halvdagar. Det har känts extremt skönt att på något sätt leva ett normalt liv, åtminstone nästan. Sedan jag skrev sist har jag störts av en väldigt ihållande förkylning. Denna förkylning har även försvårat för min kropp att återställa alla "blodvärden" som tydligen är bra att ha. Jag var planerad för behandling i fredags men nekades då just på grund av att värdet för de vita blodkropparna var för låga. Jag fick komma tillbaka idag för att lämna nya blodprover och egentligen är de fortfarande för låga. Som tur var så är de bara pyttelite i underkant så min läkare beslutade sig för att jag skulle få behandlingen ändå. Herregud så himla skönt! Nu ligger jag alltså här igen, på onkologens dagvård och precis som tidigare är det hemskt omysigt trots den mysiga personalen och julstjärnorna i fönstren. Exakt nu får jag min tredje dos cytostatikum vilket innebär att jag efter idag har kommit halvvägs i detta helvete!! Med handen på hjärtat ¨mår jag relativt bra rätt ofta men oavsett tycker jag att det känns helpissigt att känna mig halvbakis och trött hela tiden.
Igår kväll började mina tankar snurra igen, jag blev ledsen, och såhär i efterhand tolkar jag mig själv som mest arg. Jag är arg för att jobbet blir lidande, eller åtminstone för att mina tankar och processer på jobbet halkar efter, jag är arg för att gymnastiken inte är densamma längre, för att jag är obotligt trött och knäckt på alla sätt och vis, både psykiskt och fysiskt. Jag är arg för att min mage inte ser ut som den en gång gjorde, för att mina muskler faller av mig, för att ögonfransar och bryn lossnar och för att jag inte får känna mig som mig själv. Jag är arg för att denna cancerskiten inte tog hänsyn till några av mina livsplaner utan bara bestämde sig för att sätta en käpp i mitt hjul forever and ever.
Jag gillar det inte! Jag är också arg för att så mycket berövats mig under så många månader nu, det är så mycket tid som ätits upp, tid som jag hade velat spendera på annat. Jag har tänkt en del och jag tror att nyckeln för att komma undan ilskan är att underkasta sig allting. Jag måste acceptera att jag inte kan planera mitt liv så som jag velat, att det inte kommer vara två år mellan mina barn, för att min mage kommer se ut såhär och för att jag inte längre har förmågan att skapa små mirakel. I alla fall inte nu... Då jag stod i startgroparna i mitt moderskap pratade jag med min älskade underbara Fanny. Frustrationen som jag kände då påminner om den som jag beskrivit ovan och då dessa tankar snurrade var hon så klok. Hon sa något i stil med "Men Malin, detta är bara en liten period i ditt liv, då Folke blivit lite större kommer du kunna vara på gymnastiken, du kommer kunna jobba, du kommer kunna träna och göra allt som du känner blir försummat  just nu. Det är okej att det är så, du måste andas och prioritera, vad är viktigast för dig just nu? När du kommer fram till det så låter du allting annat vila en stund, det kommer tid för det också, snart, alldeles snart". Det är så sant och jag har spelat upp dessa kloka ord i mitt huvud rätt mycket på slutet. Grejen är bara den att jag inte är en sådan person som klarar av att göra saker på halvfart så det är svårt.
Jag skulle också vilja skicka med en uppmaning till min omgivning. Snälla, var inte rädda för att prata med mig. Jag vill att ni ska kunna prata om det som gör er olyckliga och jag vill att ni ska kunna prata om det som gör er lyckliga. Jag vill fortfarande höra om era problem, och nej ni behöver inte alltid avsluta med "Det är ju ingenting jämfört med vad du går genom, jag ska nog inte klaga". Jo, det ska ni visst! Jag tänker att människan sätter problematiska händelser i förhållande till problem eller kriser som hon gått genom tidigare och utifrån det graderar det aktuella problemet. Det som är en kris för dig kanske inte är en kris för mig och tvärtom men det har liksom ingen betydelse. Jag finns här, jag vill lyssna och kanske förhoppningsvis kunna hjälpa till. Ni behöver aldrig tänka att jag på något sätt sitter och himlar med ögonen på andra sidan telefonluren, det som är viktigt för dig är viktigt för mig oavsett vad det handlar om. Det är inte själva händelsen eller problemet som är relevant utan det är du och hur du upplever att du kan hantera det. På samma sätt tänker jag kring er lycka. Jag har upplevt att det finns viss osäkerhet kring hur jag ska bemötas om du exempelvis blivit gravid. Jag vill bli behandlad precis som vanligt, jag vill få dela den lyckan tillsammans med dig. Det är underbart att du blivit gravid och från djupet av mitt hjärta är jag glad för din skull. Emellanåt kan jag fastna i "Det är så jävla orättvist" och det är orättvist och det är sorgligt men det har ingenting med mina känslor och min glädje för dig att göra. Så snälla omgivningen behandla mig som vanligt. Jag lovar att jag ska säga till om det blir för mycket.
 
Jag vill också uppmärksamma min kära bonusfamilj, det handlar såklart om de fantastiska människorna som älskar gymnastik och som jag fått äran att vara med under så många år. De har skapat ett instagramkonto till/för mig där de lägger upp allt från bilder av pytt i panna till mina exkatter. Jag uppskattar det verkligen och ni gör mig så tacksam, tacksam för att jag är en del av gympafamiljen.
Igår var det första advent och vi var såklart på skyltsöndag! För Folke var det första gången och jag tror att han tyckte det var superkul, han fick åka brandbil och springa runt själv i folkmassan. Den lilla prinsen fick också klippa sig på salong och han blev så sjukt söt i den nya frisören. I övrigt har det inte hänt så mycket, dagarna rullar på och jag försöker fokusera på mållinjen. Nu är det trots allt bara tre omgångar kvar! Dessa tankar grumlas en aning eftersom jag redan nu har en konstig smak i munnen och jag är orolig för hur det ska bli den här gången.Om cirka 30 min ska en kurator hälsa på mig för att prata om hur jag mår. Det blir väldigt spännande. Jag hoppas verkligen att jag får må ungefär lika bra som förra gången. Jag måste ju börja med mitt TV-bänksbyggande, julklappsinhandlingen och skapandet av diverse julgrupper. Nu börjar trots allt den mysigaste tiden på året så jag har inte tänkt att cancerskiten ska få sabotera julkänslan också, någon måtta får det vara på det hela!
Jag avslutar med en text som kommer från geniet Lars Winnerbäck, sjukt tänkvärt och vackert. Det passar även in nästan kusligt bra på mig, iallafal just nu.

En elegi för alla sorger den där hösten handla om
För en mor som sjukna in, för ett barn som aldrig kom
För skuggan över gårn där aldrig solen lyste in
För en ork som inte fanns, du sakna min, jag sakna din
För en tystnad mellan väggarna som skar genom cement
Två ögonpar i tomhet från september till advent
För en man som gick till jobbet som om inget hade hänt
För en kvinna som sa "allting är förstört, allt är bränt
En elegi för alla vägar som vi inte vandrat än
För en tid som bara går och aldrig kommer igen
Slut del 21.

Kommentera inlägget här :