Dagboken del 24 - TORN, jag älskar er!

publicerat i
Lördagsbestyren gick enligt plan, min feber höll sig på lagom risknivå så jag fick vara med och klä julgranen samt dricka min glögg. Mycket trevligt. Gårdagen var en dag som jag både gruvat inför och samtidigt sett fram emot en tid. Vi skulle ha vår sista lilla julafton med truppernas trupp = A-truppen. Detta är en tradition som startades 2006  eller 2007 och går ut på att alla samlas, fikar, dricker glögg och byter paket mellan varandra. Alla år har även gymnasterna fått en utmärkelse för något de gjort under det gångna året. Jag och Maria brukar skriva några rader om varje gymnast och så får de utmärkelsen eller nomineringen som vi kallar det på en liten tavla, en julkula eller något annat fint. I år skulle det bli sista gången. Sista gången som vi träffades med vår gymnastikfamilj och jag var säker på att tårar skulle rinna nedför mina kinder innan kvällen var över, så blev också fallet.
Jag har varit ledare i Holmsundsgymnasterna i nästan 13 år, då jag startade var gymnasterna typ 5 år gamla och sedan dess har vi hållit ihop. Det har försvunnit några på vägen och vi har fått ett par nya familjemedlemmar under årens lopp men några av dessa barn, som jag fortfarande vill kalla dom, har jag alltså haft i 13 år. Nu är den tiden över och A-truppen finns inte längre som en aktiv trupp i föreningen. Det gör rent utav ont att tänka den tanken. De känslor som jag har inför dessa gymnaster är svåra att beskriva med ord, allt känns så futtigt. Jag älskar dem som om de vore mina småsyskon hela högen och det faktum att jag fått äran att träna dem och umgås med dem under så många år tillsammans med min syster har varit så sjukt mycket värt. Jag och min syster har gjort detta tillsammans och det har betytt mycket för vår relation och det har varit fantastiskt att få skapa många av mitt livs vackraste minnen tillsammans med dessa människor. Min ledarroll i föreningen med allt vad det inneburit har varit en så stor del av mitt liv att det nu känns som att jag förlorat en nära vän. Det är sorgearbete på högsta nivå för mig just nu och jag saknar känslan av att ha min egen trupp, att träna mot ett uppsatt mål och att få vara med dem i hallen redan nu. Jag saknar det och kommer förmodligen fortsätta att sakna det i hela mitt liv.
Det var inte bara mina kinder som var blöta igår utan jag tror att det tårades i ögonen för de allra flesta av oss. Resan fick ett sådant abrupt slut, precis då det blivit som mest spännande och precis då vi skulle uppnå vårt mål. För cirka tre år sedan blev damlaget ett mixedlag, det kom ett antal herrar till oss och ville prova på att träna i vår förening. Det var underbart kul att få träna killar och speciellt just dessa killar, de är så fina och trots att de, jämförelsevis med många av damerna, är ganska nya familjen så har jag samma känslor gentemot dem. Allt kändes så rätt med en gång och vi bestämde oss för att satsa på RM -mixed som gick av stapeln i maj 2015. Vi tränade och tränade och vi var så taggade inför denna tävling och vi var så bra. Det hade gått bra för oss på denna tävling och vi hade fått uppnå vårt mål. Vi anmälde oss och vi började planera för resan. Cirka två månader innan denna tävling arrangerade Kirunas gymnastikförening en cup som vi åkte på, vi resonerade som så att denna tävling skulle fungera som genrep inför RM. Det gick bra på tävlingen med tanke på att i princip alla utom en var skadade eller sjuka. Vi köttade på precis som vi brukar och vi var nöjda med vår insats. Dagen efter tävlingen skulle vi medverka på det läger som Kiruna höll i. Då vi kom till trupphallen blev jag förvånad över, ursäkta mig nu alla Kirunagymmnaster, hur dåligt anpassad hallen faktiskt var. Eftersom många hade ont i handleder och armbågar så var vi inställda på att i huvudsak hoppa trampett. Ovanför trampettstationen gick det en takstolpe som var otäckt nära, vi bestämde oss för att inte hoppa eftersom det hade varit olämpligt att råka hoppa in i takstolpen. Som ett resultat av detta hamnade vi på tumblinget ändå och då hände det. I en simpel övning råkar en av herrarna landa väldigt fel och skadar sina fötter allvarligt. Han körs till sjukhuset i Gällivare med ambulans för akut operation. Trots att han befann sig i enorm smärta är "Nu kan jag inte följa med på RM"  bland de första orden han säger till mig då jag tar hans hand och stryker honom på pannan. Jag bekräftade hans oro eftersom jag såg på foten att det inte fanns en chans att han skulle kunna tävla inom två månader och upprepade "satans helvete" i mitt huvud väldigt många gånger och i ärlighetens namn händer det att jag gör det än idag. Till följd av denna skada tillsammans med att ytterligare en av herrarna inte var i bra skick så kunde vi inte längre ställa upp som mixedlag och drömmen gick i kras. Vi stupade på mållinjen och det känns oerhört bittert allting och framförallt att skadan överhuvudtaget skulle få ske. För att underlätta i min tanke skyller jag allt på Kirunas hall, tänk om vi bara hade fått hoppa trampett, tänk om den personen som ritade upp hallen inte placerat trampetten under en gigantisk takstolpe, då hade det kanske aldrig hänt.
A-truppen fick inte åka på sitt RM och därefter gick det utför, två av damerna valde att satsa på sin gympakarriär i annan förening, jag fick min cancerdiagnos och herrarna försvann. Det känns lite som om vi snuvades på belöningen som vi så ordentligt förtjänade efter allt jobb som vi lagt ned. På det sättet kan jag känna att sagan fick ett olyckligt slut.
Samtidigt kommer vi alltid att ha varandra, jag kommer alltid att finnas där för dem om de skulle behöva mig och jag kommer alltid att älska dem. Vi kommer alltid att ha minnena kvar och jag hoppas att de kan se tillbaka på de år som vi haft och känna glädje och stolthet över vad vi åstadkommit tillsammans för det gör jag. Jag är så stolt över dem!
Igår var det som sagt väldigt känslosamt, vi grät, kramades och skrattade om vartannat. Det som skiljde detta år från alla de övriga var att denna gång hade gymnasterna skrivit nomineringar till mig och Maria. Det var ett helt fotoalbum som inleddes med den finaste texten som jag läst och därefter var det foton från då de var små och ville hålla handen och tyckte att det var otäckt att sova borta fram tills idag. Utan att tveka kommer detta album vara den finaste julklappen i år. Såhär stod det i mitt album...
Årets fighter
Jag önskar jag hade sådan förmåga
att tända en hälsans läkande låga.
 
Då skulle den särskilt för dig få brinna
få allt det onda att försvinna.
 
Den skulle se till att kurvan vänder
och att du får omsorg av goda händer.
 
Dag och natt hos dig skulle den vaka
och ge dig all kraft att få hälsan tillbaka.
Vi har sett dig gå från toppen till botten, vi har sett dig må bättre men också sämre. Att livet är orättvist har vi redan konstaterat, trots allt detta mörker krigar du på och du gör oss stolta varje dag. Det kan inte vara lätt när saker går snett men kriga på finaste du, snart är du on the go again. Kram.
Så himla väldigt fint. Jag kunde inte ens läsa upp detta igår då jag grät smått okontrollerat så Maria fick ta över. Jag uppskattar verkligen er text och hela albumet, jag ska hålla hårt i det.
Avslutningsvis vill jag klargöra detta för er alla att jag finns alltid här för er, ni kan alltid ringa eller komma förbi. Ni är alltid välkomna till mig och ni kommer för all framtid att ha reserverade platser i mitt hjärta. Tack för allt ni lärt mig och tack för allt ni givit mig under alla år. Som jag skrev tidigare, många av mitt livs vackraste minnen är tillsammans med er!
Snyft och slut del 23.

Kommentarer :

1:a kommentar, skriven , av Anonym:

Hej Malin! Cicilia visade mig din blogg ikväll å jag slås av vilken otroligt stark kvinna du är💪🏼 vilket jävla helvete du gått/går igenom men ändå ser ljusglimtarna å kämpar på!
Mina tårar har verkligen forsat när jag följt texten från dag 1!
Denna vidriga sjukdom ska du besegra!
Massa kramar till dig och din familj

2:a kommentar, skriven , av Anonym:

Kram från mig lill Pia 💞

Kommentera inlägget här :