Nu är halva helvetet avklarat kan jag tänka. Jag har tagit mig genom tre av sex behandlingar och jag borde kunna se ljuset i tunneln men det är svårt. Igår kväll sa Andreas till mig "Men är det inte skönt att alla operationer åtminstone är klara?" Mitt svar på det var att jag hellre skulle opereras fyra gånger till än att gå genom detta. Smärtan och obehaget efter en operation är förutsägbar och förståelig, jag opererades i magen och hade ont i magen, smärtan avtog lite för varje dag och plötsligt gjorde det inte ont längre. Smärtan eller kanske framförallt obehaget som följer med en cytostatikabehandling är fullständigt oförutsägbar och oförståelig. Hela kroppen lägger av, magen, huden, naglarna, munnen och så vidare. Exempelvis så blöder jag lite näsblod nästan varje gång jag snyter mig eftersom att slemhinnan i näsan är så torr och hur många gånger jag än borstar tänderna så känns det som att jag tuggat i mig en näve jord. Allt blir konstigt, ovant och obehagligt och det finns inget sätt att ta sig ur det, inget sätt att fly undan obehaget i kroppen. Det är bara att acceptera att det ska vara på det här viset och finnas i det. Medvetenheten om detta är det som gör att det för mig är svårt att se ljuset i tunneln. Jag vet att det minst är två månader till som jag ska må såhär. Utan möjlighet att göra någonting åt det. Pissigt minst sagt.
Måendet efter denna behandling skiljde sig igen från de två första gångerna, nu mådde jag ganska bra de två första dagarna, det var inte förrän dag tre som det började på riktigt. Då kom en stark känsla av bakfylla som höll i sig i nästan fem dagar. Det var som om att jag varit uppe och druckit två dunkar billigt rödvin till 04.00 på morgonen och på det inte sovit på några dagar. Fem dagar av den känslan, total utmattning och det kändes som att jag hade dött på insidan. Trots detta så höll jag stenhårt fast vid mina traditioner och planerade alla julklappar. Jag försökte få till mig någon slags julkänsla och lyckades nästan. Väldigt värt att nämna och som värmde i mitt hjärta var att Holmsundsgymnasterna tog initiativet till att alla som ville skulle få komma och pärla med ung cancer inne i stan förra söndagen. Jag åkte dit tillsammans med min mor och det var så himla fint. Det kom väldigt många från föreningen och det var roligt. Jag läste på Ung cancers instagram att det under höstens pärldagar har producerats 42 000 armband som uppskattningsvis tagit ungefär 7000 timmar att göra, läckert eller hur?
Jag började jobba igen i onsdags och arbetade 50 % under veckan som återstod. Nästa vecka planerar jag att arbeta heltid och därefter får jag se vad som händer och hur onkologen planerat min nästkommande behandling. Jag har fått en kallelse för provtagning den 21 december och är mina värden okej då så blir det behandling 22 eller 23 december och det känns väldigt tungt. Inför denna gång hoppas jag på att mina värden är dåliga för då har vi inget annat val än att skjuta på behandlingen vilket innebär att jag kan fira min jul så som jag vill. Med min tur blir det väl snarast så att värdena nu är jättebra bara för att jag hoppas på motsatsen.
I torsdags då jag kom hem insåg jag att jag var så väldigt arg, jag var jättearg på allt och ingenting och jag tror att det har mycket att göra med hur jag brukar må och känna mig övriga år kring den här tiden. Jag fullkomligt älskar julen och jag är fortfarande som ett barn, jag ligger på huk vid granen och känner på alla paket, jag har antalet tomteverkstadstillfällen hemma då jag slår in julklappar, lyssnar på julmusik och dricker glögg. Jag planerar och ser fram emot julafton så himla mycket så att hela december i vanliga fall gå ut på att gå runt och känna mig mysig. Allt brukar kännas mysigt och jag brukar känna mig varm i hjärtat. I år är det inte på samma sätt och det gör mig förbannad.
Igår hade jag peruken på mig för första gången och det kändes okej, till en början tyckte jag att det kändes som om att jag skulle på maskerad men jag vande mig faktiskt ganska snabbt. Det som var mest intressant med att ha peruken på mig var omgivningens reaktioner. Det var otippat många som blev obekväma, de visste inte vad de skulle säga till mig. "Vad fin du är i håret!" , det kanske känns konstigt att säga med tanke på att det faktiskt inte är mitt hår, "Vad fin peruken är!" , går det att säga så eller skulle kanske jag då ta illa upp. Jag har ingen aning om hur alla tänkte men jag kan gissa att det var något i stil med det jag skrivit ovan. Då jag lämnat Folke på förskolan så träffade jag en annan pappa som jag vanligtvis brukar åka buss tillsammans med. Just denna dag hade jag bil och undrade därför om han ville åka med. Det ville han och vi började köra mot stan. Jag har berättat för honom om min sjukdom och varit öppen med allt som hänt så han har full koll men han sa ingenting om peruken på hela bilfärden lång. Jag satt och funderade lite kring vad jag hade kunnat säga, kanske något sådant som "Jag har varit hos frissan, syns det eller?". Jag sa ingenting och det gjorde absolut ingenting att han inte sa något om det heller men det är bara ett intressant fenomen tycker jag. Jag trodde inte att så många skulle bli osäkra eftersom jag varit så öppen med allt. Nog om det...
Idag är en stor dag, ikväll ska vi fira min mors födelsedag och så ska vi klä granen. Att klä julgranen på gamla storgatan är ett projekt och även detta moment i julfirandet har många och långa traditioner bakom sig. Jag hoppas verkligen att allt ska gå enligt plan. Har självfallet lyckats utveckla lite feber under förmiddagen vilket inte alls är bra. Jag har fått strikta order om att åka på sjukhuset om det överstiger 38 grader och nu ligger jag liksom på gränsen. Kanske ska jag ta en Alvedon och låtsas som ingenting har hänt? Var totalt osugen på att låta cancerskräpet ta denna dag som jag sett fram emot så mycket. Nope! Det kommer inte på frågan. Här ska det drickas glögg i tomteluvor och det ska tjivas om vilka julkulor som ska hänga vart. Så får det bli. Ha en fortsatt fin helg kära vänner och återigen vill jag tacka för era fina kommentarer, det värmer så.
Slut del 23.