Godkväll allesammens.
Jag skulle vilja dela med mig av ett och annat äventyr som jag kan tycka ha varit lite utöver det vanliga. Till och börja med kan jag säga att jag fick min efterlängtade semester morgonen den 22 aug. Samma kväll satte jag mig i en bil för att komma till slutdestinationen Traena. Den underbara ö där stora fiskar dras upp, där det alltid är hemskt trevligt sällskap, där det alltid dricks goda drycker, där god mat alltid tillagas och avnjutes i den finaste stugan på ön.
Denna ö, för er som inte visste, ligger ungefär 35 sjömil (ca 10 vanliga mil) utanför Mo i Rana rakt ut i havet mot de förenade staterna. På denna ö känner jag mig på ett sätt som jag inte kan göra på någon annan plats. Det är ett lugn som lägger sig, jag tittar aldrig på klockan, jag har sällan min telefon i närheten och att veta vilken dag på veckan det är upplevs totalt oväsentligt. Jag bara njuter av tillvaron, sällskapet, den otroligt vackra naturen och möligheten att få fara ut på havet för att titta på havsörnar, uttrar, tumlare och självklart dra upp fiskar som nästan är lika stora som jag själv. För att sammanfatta är det en underbar plats där bara underbara minnen skapas.
Denna resa började precis på samma sätt. Den känslan som jag försökt beskriva ovan hade lagt sig, Traenagänget hade nu njutit tillsammans på ön i ca tre dagar och jag kände att livet är minsann härligt ändå. PAAAANG! Då hände det, min pappa, min egen far, den största storfiskaren jag vet avbryter fiskningen och styr båten tillbaka till vår lilla hamn nedanför de fina stugorna. Redan där anade jag oråd och mycket rätt. Pappa var inte i form! I denna stund var han i det allra sämsta allmäntillståndet jag bevittnat honom vara i och det begavs sig snabbt till husläkaren på denna underbara ö. Då vi kommit dit försämras pappa snabbt och utan att jag nästan hinner med sitter vi i en ambulansbåt tillbaka mot fastlandet och det som då verkade att bli en relativt lång sjukhusvistelse. Så blev det, far min hade dragit på sig typ blodförgiftning utav ett fjuttigt litet skärsår han orsakat sig själv då han rensade fisk.
På Helgelandssykehus tillbringade jag och fadern tre dagar tilsammans, läkarna skar upp lilla tummen och gav honom mediciner så det bara small om det. Där var vi, och på Traena var resten av gänget tillsammans med våra tillhörigheter. Läget var nu inte alls så fridfullt utan snarare ganska ansträngande. Som tur var kom de resterande gängmedlemmarna till sjuhuset efter två dagar och hade lyckats packa med allt vi lämnat kvar och tur var väl det. Pappa var fortfarande inte i form för att åka de närmare 60milen tillbaka hem till Umeå så jag tillsammans med eftersläntarna fick ta in på ett vandrarhem vilket faktiskt visade sig vara mycket trevligare än vad jag inledningsvis tänkte mig att det skulle vara. Efter tre dagar på sjukhuset fick vi i alla fall tillåtelse att åka hem vilket för oss alla kom som en befrielse.
Som den optimist jag strävar efter att vara i alla lägen kan jag från dessa händelser ta med mig två saker.
Note to self: Ta även de allra minsta skärsår på allvar! Medtag alltid sårtvått och vettiga omplåstringsalternativ till Norge. Samt att även om det inte är så jättekul att vara på Helgelandssykehus så fanns det ett CUBUS runt hörnet vilket innebar att både jag och fadern fick lite nya kläder.
I det stora hela var resan fantastisk som alltid och jag tackar alla som var med och förgyllde den. Sedan kan jag meddela att fadern får sin sista och förhoppningsvis inom kort avslutande vård på NUS vilket är trevligt för alla inblandade. Ha nu världens bästa helg och ta hand om varandra! Klem...
Här kommer en bild på ön i fråga, Traena forever in my heart, vi ses snart igen!!!
MRAJ